Ibland så tänks det en hel del när jag spelar. Snabba tankar och intryck som flyger förbi. Jag får inte tappa fokus för då börjar jag tänka på riktigt och då kan det gå lite snett. Men jag skötte mig fint. Slår mig själv på axeln här. Ett band har sin tjusning helt klart.

Publiken var i allafall het och på G. Skrattade på rätt ställen och applåderade när de skulle. Jag jobbar fortfarande på hur jag ska förhålla mig till personer som inte lyssnar till de där hundra procenten. Jag pepppratade med min fina syster precis innan. Hon sa en bra grej som hon gör innan föreläsningar. Hon väljer den suraste personen och har som mål att få denna man eller kvinna att le i slutet. Jag gillar den inställningen.

Det fanns några som jag särskilt vill tacka. De vågade lyssna och de gjorde det bra. Om man nu kan värdera ett lyssnande. Men de gav mig något mer än att fästa blicken på. Tack!